I’ll tip my cap to the world even though I don’t wear one

Jag sitter och läser lite gamla blogginlägg. Det känns riktigt konstigt. Nostalgiskt på ett sätt men det rör även upp en del känslor. Det får mig även att inse hur mycket som har hänt och hur långt jag har kommit. Jag har klarat saker som jag aldrig trodde var möjligt och jag tror faktiskt att jag har lämnat depressionen bakom mig. Det känns väldigt konstigt att ens skriva dem orden för jag trodde att det var så livet alltid skulle kännas. Jag har knappt inte ens vågat tänka tanken eftersom jag trodde att det bara var en temporär period. Men nu har det gått några månader och jag mår faktiskt bra. När saker inte går som planerat så går jag inte ner mig totalt, jag faller inte ner i det där svarta hålet som slukar allt ljus och allt hopp. Mitt hjärta känns lätt. För någon vecka sedan så pratade jag även för första gången med en annan människa om mina tidigare självmordstankar, bara för att det nu känns så långt borta. Jag tror att jag är redo att lämna det bakom mig helt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det här inlägget, men om ett par år så hoppas jag att jag kan titta tillbaka och läsa det här. Tänka att det var vid den här tidpunkten som livet vände till det bättre.

2-2

x8

Två gamla, nostalgiska bilder kanske passar bäst till det här inlägget

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s